Per Leonard Branthle (1903-1980) föddes på Södra Brantevik, som son till skomagaren Alfred Andersson, som var ”vigare” (från Vik) och Hilda (född Larsson), som var av gammal Brantevikssläkt. Per gick till sjöss på segel- fartygens tid, 14 år ung, och blev så småningom sjökapten, bl a under lång tid i handelsflottan på Rederi AB Eruths S/S Nils Sture och sedermera på Neptunbolagets bärgningsfartyg.
Följande text är hämtad från hans outgivna memoarer ”Berättelser ur livet” och har sammanställts av sonsonen Per M. Branthle. I denna del berättas om rekryten, sjöbefälsutbildning, olika äventyrligheter till sjöss, bröllop och ett nytt världskrig.
Så stundar andra tider. Flottan kallar och langning av pro-jektiler och krutdoser börjar föregånget av rekryten. Det är nu många trevliga stunder, men också otrevliga sådana. Det är osämja bland stam och beväring ombord i pansarfartyget ”Drottning Viktoria”. Det blir flottbesök i Reval och Helsingfors och ävenså i Norrlandshamnar. Det är fest och glam, men också en del slagsmål. Skulle tro att sådant tillhör visiten och intrång på flickmarknaden göres klart alltid under sådana visiter. Segertrofé ombord. Ett stycken plommonstop. I nattens Sundsvall höres ett rop ”stam eller beväring”? Beväring så klart, men får ändå mössan fram för att bli trodd. Och så, ”gott, fortsätt er promenad”. En mycket otrevlig kväll på svensk mark.
Men civilisationen återvänder och med den nya strapatser. Ynglingen funderar en kväll. Tanken går även tillbaka till då han som nioåring satt och knackade makadam i ett stenhuggeri och erhöll fyra kronor för lasset. Riktigt trägen kunde det bli både två och tre lass pr. vecka. Ävensom hur han arbetade, för att få bort agnarna under trösktid och hur strapatser hopade sej. Det var ett otyg, dessa agnar, att få bort från sej själv efter slutat arbete. Lönen varierande från 50 öre till en krona om dagen och så födan förstås. Men, det var till att hänga med oavsett olika sorters jobb och så även betalning. Och en bonde sa, när nu kreaturen ligga och idissla har du inget arbete med dem, så då kan du ta och plocka sten på åkern istället. Jojomensan, det var till att ligga i och jobba för femtioöringen!
Men för att återgå till tanken så är det ett virrvarr i huvudet kvällen det syftas på. Men det klarnar och bestämmer sej Per för att fortsätta på den inslagna banan och återgå till skolbänken. Läsning pågår hårt första året, men det blir lättare det andra. Och får han även lite tid över och kan på så sätt även njuta lite av landvistelsen. Och en hel del av skolyngling finnes kvar i dessa navigationsskoleelever. Det visar sig att så är, när det ena skämtet avlöser det andra. Och alltid är det någon, som ska vara värst. Som när det tågas parad genom storgatan med en gristasse i släptåg. Och ute på dansplatsen ”Ängelholm”, där det placeras levande kräftor i damernas kappfickor. Och blir det klart ett och annat illtjut, då handen kommer i fickan. Den trevliga Kalmarvistelsen tar så slut med styrmansexamina 1927 och sjökaptensexamina 1928.
Examensfesten glöms ej heller. En av de deltagande lärarna blev för häftigt hissad med ett pladask i golvet och hjärnskakning som följd. Han repade sej dock ”till glädje för de flesta”. Och så skola lånta pengar återbetalas, därför ingen tid för vila. Andre styrmans jobb börjar i ångfartyget Knut av Trelleborg i trafik med styckegods mellan Hamburg och svenska ostkusten och blir det hårda tag och törnar. Samarbetet till sjöss är mycket olika bland befälet och spelar det starka härvidlag också en stor roll. Klart även beroende på den besättning, som erhålles.
Kaptenen är också en stor faktor att räkna med. Han måste kunna ha stor förståelse för alla och envar. Ett exempel härpå är ombord i ett annat fartyg. Lastning av trä sker i ryska hamnstaden Arkangelsk. Engelsk västkusthamn angöres för bunkring och får besättningen chans till en kortare landvistelse med stränga order, att vara ombord ett visst klockslag, då resan till medelhavshamn ska fortsätta. Men större delen av besättningen föredrar att så stanna i land efter eget gottfinnande. Förståndet for ut, när det starka rann in och så begås dumheter. I en sådan situation kan knappast annat göras, än att med lotshjälp gå ut från hamn och så ankra på redd och där invänta ombordtagandet av besättningen, för sådant uteblir sällan.
Väl ombordkomna kommer också kaptenen upprusande och skäller ut dem. Detta tåldes inte utan beslöto två av de värsta bråkmakarna att överfalla kaptenen. Och var meningen den att sticka en kniv i ryggen på honom och därefter kasta ner honom i ett 15 fots djupt winschhål. Men tack vare styrmans snabba ingripande avstyrdes nu detta och fattade så kaptenen sin revolver och ljöd så kom-mandoröst: ”snabb marsch föröver, i annat fall smäller det rätt snart”. Och åtlyddes ordern, som väl var. Det hade ju lätt kunnat blivit rena myteriet. Detta ankringsuppehåll kostade besättningen en hel del i slantar vid den räkning, som senare visade sig. Resan fortsatte och anländes efter några dagar till Cannes och senare till S:t Raphael. Två härliga badorter och där det vimlar av tusentals gästande och badande. Och låg badstranden alldeles i närheten av fartyget. Och stiftades på så sätt en hel del bekantskaper.
Efter utlossning av trälasten går resan till Tunis och där efter ankomsten dit både Euro-pa & Arabkvarter beses. Trånga och skumma gränder dessa arabkvarter, men finnes mycket sevärt där att skåda. Även mattillverkning och lerkrustillverkning och är det en speci-ell sorts krus, som tillverkas. Och då vi, ”samtliga befäl” en kväll sutto utanför en restaurang för ett glas öl råkade vi där en 25-årig vacker uppenbarelse, som visade sig vara svenska. Men vad hon där befattade sig med fingo vi aldrig vetskap om. Hon verkade att bo flott och var väldigt snyggt klädd.
Så inlastas Saharasanden för gödningsfabrik i Norge, men även viner sandstormen här på platsen och känns det skönt, då av-resa sker. Och trots sandstorm och 42 graders värme serveras det ärtsoppa ombord. Så nog var det värme tillräckligt. Men kaptenen, som anser resan fördröjd ger order om for-cering i maskin. Det har varit svettigt för eldarna, men blir nu efter detta ännu svettigare. Fartyget arbetar sig fram genom storm och överbrytande sjö. Det knakar i fogarna och så spricker däcksplåten på en 50 cm. längd från förkant 2:ans lucka.
Lissabon angöres för reparation, men, då befälhavaren får vetskap om priset, bestämmer han sej för att det hela får anstå tills att fartyget kommer i närheten eller till svenskt varv. Och till dess får det så gå med en beläggning över plåten av ”tjära och cement”. Friskt vågat i detta stormiga väder. Och inte blir det bättre utan snarare värre, då vinden efter hand övergår till NW-lig storm. Rotterdam får angöras för bunkring och på utgående därifrån springer roderledningen utav, mitt i hamnhålet och där sjön bryter hårt. Tack vare en aning av maskinchefen och snabb reaktion av styrman slogs reservstyrningen snabbt till och hann fartyget aldrig slå utav utan fortsatte rätt fram och ut till sjöss.
Även den gången tur, som så många andra gånger. ”Det ska Ni inte ha gjort för intet”, sa befälhavaren och fick så 20 man dela en flaska Genever. Och det var ju alltid något, som han tjyven sa! Jojo! Från krus kan det även bliva rus och så blev det också vid giftermålet i Norge, dit flickan från Sverige for, för att vigas till ”maka och mor”. Så troddes i alla fall, men prästen hade farit till fjälls på semester. Och så måste i stället färden gå över Svinesund i en liten eka och till en på den svenska sidan stationerad präst. Ett helt litet äventyr bara detta.
Det föregick också i en hel snöstorm, men allt gick ju lyckligt och återvände de förenade till Norge och till hotell därstädes i Fredrikshald. Och var detta den 27 mars år 1930! Fest kom till stånd och återvände därefter bruden till sitt hemland, medan brudgummen fortsatte sina färder på blånande hav. Flickor hör ju för en gång karlar till och skola väl de flesta ha ett sånt där ”tafattuti” vid sidan genom livets labyrinter. och så med detta äventyr kom ett annat ansvar. En liten flicka visar sitt intåg så småningom på klotet och sedan även en pojke!
Och följer så tider både med arbete och utan sådant. Och så ånyo en ansvarsfull början. Ynglingen, som började sin sjömansbana första världskriget är nu vid andra världskriget kapten! En tid av oro och bekymmer följer. Överallt finnes faror och nu på haven och även från luften är försiktighet och uppmärksamhet att iakttaga. Fredliga fartyg äro nu jagade överallt. Ibland höres: ”ubåt i sikte”. Och denne okände utan beteckning dyker, för att, som antages gå i skjutläge, men ingen strimma synes. Det blir allmän förvåning och försynen vakar! Vid annat tillfälle droppning av bomber från flyg. Allmän mörkläggning och bomberna förfela sitt mål. Försynen har vakat på nytt! Och för att ej tala om bombraiderna nattetid i hamnarna. Och så minan! Otyget, som ej synes i mörkret. Och allt förut känt och vackert nu endast ruinhögar. Människans förstörelselusta har segrat!
