Karin Isgren och Mats Svensson ett inbitet seglarpar. På egen köl, med små och stora segelbåtar, med Hoppet, med tremastade barkar, med fullriggare har de seglat härs och tvärs över Östersjön, Nordsjön, Medelhavet och nordatlanten. I våras genomförde de en segling som de flesta av oss inte ens drömmer om: Chile – Kap Horn – Antarktis – Sydgeorgien – Tristan Da Chuan – Kapstaden!
Här fortsätter Karins och Mats berättelse, vi får följa med dem från Sydshetlandsöarna via Antarktis till Sydgeorgien.
Avsnitt två. I gryningen startar vi färden över Bransfield Strait mot Antarctic Sound (döpt efter Nordenskjölds skepp ”Antarctica”). Vi ämnar oss till basen Esperanza, en färd på ca ett dygn. Denna segling är fantastisk. Jättefin dag med god vind och slör. Lookout på natten är en spännande upplevelse. Mycket is; vilka isblock är farliga och vilka inte? Ansträngda ögon i nattsvart men stjärnbestrött mörker. Vi byter av varandra ofta, behöver värma oss i däckshuset.
Esperanzabasen i Hope Bay besöker vi med lokal guidning. Det är en argentinsk forskningsstation, bebodd av ca 10 familjer, här finns skola och allt. Mat och proviant kommer årsvis, så marginalen för improvisation är mycket liten! Växtligheten är noll, men pingviner finns det gott om! Här finns också lämningar av en hydda byggd av stenar, där svenskarna, Andersen, Duse och Grundén ofrivilligt övervintrade 1904. Som medlemmar av Nordenskjölds expedition med syfte att utforska och kartera Wedellhavet och delar av Antarktis. (Vi följde till dels dessa herrars spår i Wedellhavet och läste mycket om deras äventyr. Det väldigt ödes-ironiska slutet på historien om Nordenskjöld är att denne driftige och duglige överlevare dog efter att ha blivit påkörd av en buss i Göteborg 1928. ”Civilisationen” är livsfarlig!). Vi blir bjudna på förfriskningar och pratstund, får våra pass stämplade och kan köpa souvenirer i ”Folkets Hus”. Mycket trevligt besök. Spännande färd tillbaka till ”Europa” i gummibåtarna, grov iskall sjö slår över fören!
Vi bryter is
Eftermiddagens mycket vackra istur går till Brown Bluff. Under en av Zodiacturerna, får vi efteråt höra att motorn lossnat och vår danske matros Laurits hängt över gummibåtskanten med armarna i det -1° vattnet, hållandes motorn tills hjälp anlände 15 minuter senare. Det finns hjältar i modern tid också! Kvällen avslutas med dokumentärfilm om Nordenskjölds expedition med ”Antarctica” i vattnen där vi går just nu: Bay of Hope, Cape Well Met, Snow Hill Island…
Dunk, skrap, kras…
Vi snirklar oss vidare söderut mellan fantastiska isberg i olika form och färg. En del är stora som större städer (2013 lossnade ett tabulärt isberg med ytan 700 km2, jämförbart med Singapore!), dessa kan ses från rymden och kan flyta runt flera år. Längre söderut tätnar isen. När jag ligger i kojen skrapar iskanterna ljudligt några centimeter från mitt öra, skrämmande nära. Ibland stoppar hela skeppet, innan hon lyckas tränga undan eller krossa isen i hennes väg. Men vackert är det med alla olika nyanser från ljusblått, över turkos till himmelsblått. Jag tänker ofta på min födelsestads fotbollslag i sydvästra Skåne…
Vår färd söderut stoppas den 20/3, vid ca 64° syd, (motsvarande Umeås nordliga breddgrad, redaktörens anmärkning) Vi skulle nå Snow Hill Island där Nordenskjöld med 5 mannar sattes iland 1892 för att utforska geografi (rita kartor), geologi och djurliv. Vi hade, kan man säga, turen att
Lika skrämmande som vackert
inte nå ön, hade vi gjort det hade vi nog inte kommit så lätt därifrån. Vattentemperaturen var -2° och kylvattenintaget sattes igen av issörja, maskinen stoppades. Där låg vi i ett antal timmar medan isen frös till runt om oss; vintern var på väg. Så småningom värmdes kylsystemet upp (låter motsägelsefullt!), vi kunde starta maskin igen, för motor och segel vände vi norrut. Kändes skönt att vända på rätt håll igen, vi skulle ändå få uppleva skönheten i
detta landskap i flera dygn. Under natten drev vi fritt mellan isflak och isberg, mycket vackert när man hade utkiksvakt i fullmåne, betydligt mindre trevligt att ligga i kojen och försöka sova medan isen dunsade och skrapade mot skrovet!
På vår väg ut från Antarktis ankrar vi vid: Paulet Island och Penguin Island. Vi ser Chinstrap- pingviner, Adélie-pingviner och så våra vänner pälssälarna förstås. Slutliga punkten i nordöstliga Antarktis, Elephant Island, där Shackletons
20 män väntade 4 1/2 månader på räddning (Shackleton med 5 man seglade/rodde 16 dygn till South Georgia för att så småningom kunna undsätta de efterlämnade på Elephant Island, vilket också lyckades). 20 sekundmeters vind gör att vi inte kan landa på ön. Även på läsidan går dyningen hög. Vi gör Zodiac-tur i spöklikt dis bland issörja och isklumpar, fulla av beundran över överlevnadsförmågan hos människan.
E
fter detta besök väntar ca 700 sjömils segling
mot Sydgeorgien. Färden blir till största delen behaglig med 8-12 m/s, tidvis 15. Sjön är lite orolig emellanåt, är visst känd för det i dessa trakter beroende på skiftningar i havsdjup. Under hela färden befinner jag mig under viss spänning; att rusa fram i 8-10 knop mestadels i dimma med frekventa isberg tar lite på nerverna. De stora syns på radarn, men de mindre, growlers, speciellt om de består av klaris är svåra att upptäcka. Vi har strålkastare tänd framåt på natten, men alla som kört bil i dimma nattetid vet hur mycket hjälp ljuskäglan är! Som utkik stirrar man så ögonen blöder, nästan bokstavligt. Titanic finns konstant någonstans i bakhuvudet och vattnets temperatur som här nått upp till några få plusgrader.
Däremellan (Antarktis och Sydgeorgien) kommer påska. Vi sitter i däckshussalongen och målar ägg med vattenfärger. En hel eftermiddag sitter vi där, vi som inte är på vakt dvs. Kul! Vi är folk från Canada, Afrika, Australien, Nya Zeeland, flera europeiska länder, men alla är bekanta med seden att måla ägg. Olika teman från olika kontinenterna, kunde varit föremål för en antropologisk studie. Snart är det dags att plocka fram dammsugaren; åter ska alla kläder, väskor och skor saneras innan vi får lov att gå i land. Sydgeorgien har lika stränga förhållningsregler (Bio security) som Antarktis. På annandagen (28/3) lättar plötsligt dimman och vi siktar klipporna på norra delen av ön. Går igenom ett mycket smalt sund, Bird Sound, och ankrar i bukten Elsehul. Massor med pälssälungar leker i vattenytan bland kelpen (den speciella, besvärliga tång som finns på södra Atlanten bl.a.) och utstöter små piptjut. På bergssidan babord om oss ses vita prickar i mängder, ofattbara mängder; pingviner! Nästa dag efter ankring i Right Whale Bay på öns östra sida får jag en av de häftigaste upplevelserna på hela resan. Efter 8 dygn till havs och en mycket gungig gummibåtsfärd mot strand, tittar jag upp efter att ha återfått balansen, det som möter mig är nästan overkligt. Tusentals vackra Kungspingviner tittar tillbaka på mig! Några kommer t.o.m. fram, nära, och tittar lite förvånat; vad gör du här? Svårt att svara på sådär i brådrasket, så jag tittar bara tillbaka. De är så vackra i sin vita och svarta fjäderskrud med gula fläckar vid huvudet. Emellan de vuxna står massor av helt bruna dunbollar; ungar som ännu inte är ”waterproof” och får stanna på land ett tag till. Här finns också massor av pälssälungar, gudomligt söta, som tränar sig i att göra utfall mot fienden (=oss). Det blir bara
Mot Sydgeorgien
”Squall” i annalkande
små, söta grymtpip och några studsande rörelser mot mig, så jag gör inte stora gorillavrålet tillbaka utan bara ett mindre ”hoj” så drar de sig tillbaka till tryggheten hos mamma igen. På Antarktis träffade vi hannar, men här är honorna och de är mindre aggressiva än sina karlar, så det är lite lugnare på stränderna här.
Nästa dags ankring blir Rosita Bay, en oförglömlig visit. En vacker vandring i vulkaniskt bergslandskap med snöfält, vattenfall och sälar. Skymningen faller, vi går utspridda så man känner sig helt allena i vida, vilda världen, när vi hämtas av gummibåten har skeppet tänt däcksbelysningen och ligger välkomnande i skymningen. Nattvakten blir utan att överdriva, magisk. Halvmåne, stjärnljus och runt skeppet hörs sälungarnas sorgsna ljud (påminner om måsars skri) eka
mellan bergssidorna. En sådan stund skulle man vilja riktigt pränta in i minnet! Vi besöker också Salisbury Plain med världens näst största Kungspingvinkoloni, 80 000 par brukar häcka här. Pingvinerna är trogna sin hembygd och återvänder till samma plats. De är också monogama inom varje cykel av ungarnas liv; de passar sitt ägg och unge omväxlande tills det är dags att överge honom eller henne att klara sig själv. Honan lägger endast ett ägg, så det gäller att passa det noga.
Oförglömligt möte med Rosita Bay
Månaderna på vintern när honan är iväg för att äta upp sig inför matningssäsongen står papporna stilla i köld och storm med ägget på sina fötter under fjäderdräkten. Det är också där som ungen får leva sin första tid.
Har vi setts förr?
Styrman somnade? Valfångare, Grytviken
Nästa dag, 31/3, är det dags för den stora utmaningen: Shackleton Walk. Fast inte hela. Han själv med två man gick tvärs över ön efter att uthungrade och utmattade ha tagit sig i land på västra sidan av ön. Först kom de till en vik som var nästan den enda på Sydgeorgien som inte hade någon valstation (ödets ironi), men lyckades fortsätta och nådde efter tre dygns vandring Stromness, dit vi är på väg från Fortuna Bay. En mycket vacker vandring i sol (!) men mycket brant på slutet, brant i lös vulkanskiffer. Vädret kan vara mycket bistrare här; en av våra medresenärer var här för några år sedan. Under denna vandring blåste en kraftig vindby en kvinna över en brant kant, kvinnan störtade och dog. Den berättelsen inger respekt, och vi tackar makterna
Sir Ernest Shackleton och Herr Mats Svensson
för det goda vädret vi denna dag har! Under tiden har vårt skepp ”Europa” tagit sjövägen till Stromness och plockar upp oss där. Först tittar vi på utkanten av valstationen. Man får inte gå när p.g.a. förfallna byggnader, lämningar av olika slag samt asbest. Några energiska vandrare (inte jag) ger sig ut på en eftermiddagstur till en ännu större f.d. valstation i en närliggande vik (Leith Bay). Valfångstperioden varade ungefär åren 1904 – 64 och startade med norrmannen Carl Anton Larsen som var kapten på Nordenskjölds ”Antarctica”, och snabbt insåg att valfångst skulle kunna bli en bra affär! När vi ska hämta vandrarna efter några timmar går inte det. Vi kommer helt enkelt inte loss, ankaret sitter som berg. Några timmars jobb med att försöka köra loss, lirka loss, köra runt med mera med mera slutar i uppgivenhet. Vandrarna får tappert vandra tillbaka i skymning och blåst. Jag är glad att jag inte var med! På morgonen tas beslut att helt sonika såga av ankarkättingen och fortsätta färden med endast ett ankare! Alltså får missödet inte upprepas…
Brant nerstigning mot Stromness Bay
Nästa anhalt blir den berömda Grytviken. Här finns folk! Museet är bemannat och här finns forskare, ca 10 st. I land skålar vi traditionsenligt i whisky vid Shackletons grav. Han är nämligen begravd här, inte i hemlandet England, på hustruns önskan. Shackleton dog av en hjärtinfarkt januari 1922, på väg att segla runt Antarctis. Man ville segla hem honom för att begravas, men hustrun hemma i England tyckte att han hörde hemma på Sydgeorgien och kunde stanna där. Jag läste i dokumentär skrift att han lovat flera gånger att stanna hemma med familjen och sluta upptäcktsresa, men höll inte löftena, så denna min tolkning angående hustruns önskan ligger nära tillhands. Stora upptäcktsresanden har även de vardagliga krav i viss mån. När vi ska tillbaka till skeppet efter eftermiddagens besök på bl.a. det mycket intressanta muséet där skeppsbåten ”James Caird” finns, ser vi på avstånd kulörta lyktor och festutsmyckning. Det är fest ombord, karibisk afton med BBQ på däck (i +10°, kuling och regn!), musei-personalen och forskarna är inbjudna. Det blir en livad afton, ankrade i svarta, kalla natten.
Text och bild: Karin Isgren och Mats Svensson
