Havet och skeppet – så intimt förknippade med varandra; så innerligt beskrivna och besjungna. Och det med all rätt, här finns utan tvekan känslan och drömmarna. Men så lång räcker det bara till ett hyfsat libretto till en för all del mer än hyfsad opera. Utan kajen och samhället som hör till blir seglandet mer än lovligt jobbigt. Så här finns mer att beskriva, för att få bilden komplett.
Skillinges stolthet – vi på Klara Marie är stolta över Skillinge också. Ett alldeles lagom stort samhälle med en alldeles fantastisk hamn. Med dieselbunkringen, krogen och affären inom räckhåll har vi de faciliteter vi behöver. För framtidens besättningar skulle vi gärna ha kvar vår skola också, men det är en annan historia.
På tal om just historia så har faktiskt Skillinge skola en gång använt som varning och hot för både stora och små. Det var på den tiden då Örnahusens skola skulle läggas ner och barnen skulle tvingas till bland annat Skillinge skola för att få sin lagstadgade undervisning. Detta var ett öde så hemskt att man gick ur huse för att få stopp på den ödeläggelse av fina uppväxande generationer som förvisningen skulle medföra. Det bodde inte så många i Örnahusen ens på den tiden så det gick som det gick.
Vem som var först att bosätta sig i Skillinge vet inte ens Lancings. Troligen var det någon gång under folkvandringstiderna för mellan 1600 och 1400 år sedan som Skillinge blev ett fiskeläge, om än i helt annan form och storlek än i dag. Och då var troligen inte ens sjöfarandet ett huvudintresse utan dessa våra förskillingar var av allt att döma bönder. Det var inga lysande utsikter som gavs om man skulle hålla sig till modernäringen. De sju ursprungsgårdarna behövde mer än det som jorden kunde ge och då var det naturligt att vända sig till havet och vad det hade att erbjuda.
Det kan väl vara helt i sin ordning, kan man tycka, men när medeltidens stadsbildningar tog fart tyckte statsmakterna att dessa skulle man skydda mot landsbygdens konkurrens. Till exempel det som definierades som bondesjöfart. Vari det stora hotet bestod kan man väl fundera på en stund; det var ju bara bönder som i allt väsentligt sålde det de på olika sätt fångat, odlat eller fött upp på marknadsplatser i närheten. Allt för att kunna överleva. Den som trodde att motsättningarna mellan stad och landsbygd var ett sentida påfund får tänka en gång till. Men illa sedd var den och kringskuren blev den.
Bondesjöfarten fanns naturligtvis inte bara här på Österlen utan var påtaglig även exempelvis på Gotland, i mälarområdet liksom vid bottenhavskusten. Den såg dessutom olika ut och spände från enklare husbehovstransporter till större fartyg; från ensamägande till partredieriet.
Vi ska inte trötta dig, käre läsare, med vilka uttryck denna protektionism tog sig men det går ganska lätt att slå fast att den byråkratiska fantasin firade stora triumfer även då.
Som resultat av hela övningen ägde Kristianstad rätten till Skillinge ända fram till mitten på 1800-talet, då staten i sin godhet köpte ut byn, vilket möjliggjorde bildandet av municipalsamhället.
Strax dessförinnan hade mer regelrätt sjöfart sett dagens ljus i Skillinge och när sanktioner och regleringar släpptes kunde fiskarna bli skeppare (de som så ville, alltså. Det fanns och finns duktiga fiskare på Skillinge) som bland annat nu fritt kunde segla så långt bort som till Småland för att göra affärer. Det skulle snart bli både mer och längre. Och så börjar det som skulle bli hem för en av Sveriges största segelfartygsflottor ta form. När så segelfartygens tid var över skiftade det hela i mångt och mycket tillbaka till fisket igen och de smattrande seglen ersattes av effektiva trålare i stål.
Med artonhundratalets frigörelse kom mycket till Skilling. Inte minst Skillinge sparbank, som från starten 1891 med all sannolikhet hade mycket med rederinäringen att göra. Och med lika stor sannolikhet var det just den näringen som utgjorde grunden för att banken överhuvudtaget skulle etableras. Så sjön och byn byggde och bygger varandra.
Vad hände så med känslan och drömmarna? Är det inte just det som Klara Marie handlar om? Är det inte därför vi lägger ner alla dessa timmar och all den kärlek?
Känslan och drömmarna är naturligtvis kvar. Men mitt upp i allt detta är det både klokt, rätt och riktigt att se hur allt hänger ihop. Hur bondesjöfarten, avregleringarna, banken och affärsverksamheten har lett fram till just den kaj som vi kan lägga till vid. En nödvändighet, annars hade vi fortfarande varit kvar vid ouvertyren. Vackert men ack så flyktigt.
Om allt går som det ska, ska vi återkomma med berättelserna om de skepp och sjömän som före oss har seglat med Skillinge som hamn.
Text: Leif Ericsson
Foto: Lars Rabe
