Sarpen avgick tisdagen 3 augusti kl 12.00 mot Stralsund. Första strandhugg blev Hasle på Bornholm. I halv storm (motvind) med strilande regn nästan hela vägen och med tilltagande vind och mycket stampande blev vår enda gäst ombord sjösjuk ganska omgående. Det kraftiga gungandet i motsjöarna gjorde att pumpen fick gå extra mycket och stackars Bengt – maskinist – fick tillbringa stor del av överfarten nere i maskin för att rensa silarna.
Middag åt vi till kaj, sent, och läggdags strax därefter passade bra för alla var utmattade efter denna hiskeliga start! Onsdag morgon – stävade vi vidare med kraftig blåst i fejset. Humöret var dock på topp eftersom solen sken och himlen var blå – inget fortsatt regn idag och inte så kraftiga byar. Vår gäst hade också fått styr på magen – vilket måste varit skönt.
I kvällningen fick vi kamp mot klockan för att hinna till sista broöppningen i Stralsund. Vi körde hårt de sista fem milen med snitt 8 knops fart och kom fram med två minuters marginal, strax efter solnedgång. Stadens ljus och dess vackra siluett välkomnade oss liksom besättningen på Jakten Hoppet, som gått ett dygn före oss och därmed sluppit ovädret, tog emot tamparna på kajen. Nästan omgående kojning eftersom det inte fanns vare sig toalett eller dusch iland besvärade man sig inte med att ens lämna båten.
Utforskningen av denna världsarvsmärkta historiska innerstad, som numera är en av de viktigaste turistorterna i norra delen av Tyskland, med sina ca 59.000 invånare får vänta till morgondagen.
Torsdagen ägnades åt att få ordning på seglingsdagarna. Vi hade sju turer som alla hade olika ”tema”. Någon var ”historisk” med guide ombord som berättade om Stralsund, en annan var ”ölprovning” med sju sorters ”Störtebecker”. Det gick bra fast det blåste och gungade en del även på innanhavet.
Som kuriosa kan nämnas att ölet fått sitt namn efter Klaus Störtebeker som var ledare för vitaliebröderna och därmed Östersjöns största skurk och pirat under slutet av 1300-talet. Det var rena maffiaverksamheten som bedrevs från Störtebekers skepp vid namn ”Den röde djävulen”. Hansan, som tidigare understött Störetebekers kapningar av danska fartyg drabbades själva av sjörövarattacker. Drottning Margaretas gjorde 1393 en uppgörelse med vitaliebröderna. Vid slaget vid Helgoland 1401 tog terrorn på Östersjön slut – åtminstone tillfälligt. Överlevande pirater, däribland Störtebecker själv fördes till Lübeck för att dömas. Han lär ha lovat att förgylla hela taket i stadens största kyrka – mot att få behålla livet. Detta till trots så halshöggs han tillsammans med sjuttio andra sjörövare som alla fick sina huvudet uppsatta på pålar.
Vad var egentligen vitaliebröderna? Pirater, mördare, kapare eller helt enkelt en tysk variant av Robin Hood? De flesta härstammade från norra Tyskland och brödraföreningen bildades i samband med belägringen av Stockholm 1389 då Albrekt av Meklenburg var svensk kung. Han var emellertid mycket impopulär och den svenska adeln försökte med hjälp av Danmark att besegra Albrekt. Detta lyckades man med och Stockholm belägrades. För att undsätta Albrekts allierade i Stockholm drog flera av hans tyska släktingar och vänner ihop en grupp vilda unga män från den tyska lågadeln. Dessa fick till uppgift att smuggla in förnödenheter dvs livsmedel – viktualier – till de tyskar som var kvar i Stockholm. Detta lyckades varvid de fick sitt namn Viktualiebröderna eller Vitaliebröderna. Albrekt lyckades inte behålla sin krona och fick lämna Sverige. Därmed hade viktualiebröderna inte längre något uppdrag i Stockholm men de fortsatte sitt äventyrliga liv och inledde en ny ”karriär” som pirater i Östersjön.
Så här kan man läsa på Wikipedia om Vitaliebröderna:
”År 1392 nämns vitaliebröder för första gången, men redan året innan hade Mecklenburg öppnat två av sina hamnar för dem som på egen risk ville delta i kampen mot Danmark, samtidigt som de mecklenburgska hansestäderna Rostock och Wismar öppnade sina hamnar för dem. Utanför Alinge på Bornholm attackerades i slutet av sommaren 1391 på hösten 1393 men borgarna kastade tillbaka angriparna. Två tyska piratskepp, som seglat norrifrån genom Öresund, blev angripna av ett stort danskt skepp och några mindre. Tyskarna band samman sina skepp. Danskarna retirerade då till Köpenhamn och tyskarna lade sig utanför Dragör. Åter drog danskarna ut mot piraterna, denna gång med tre stora skepp och 12 s.k. ”sneckor”.
I mars 1394 beslöts på ett Hansamöte att sända ut en flotta av sjörövarjägare bestående av 36 stora koggar, varje skepp bemannade med 100 soldater varav 20 skulle ha kraftiga armborst. Varje kogg skulle ledsagas av en snabbrodd ”snecka”, ett vikingatida krigsskepp, samt av en skuta. Rådet i staden Riga mottog samma år en rapport som berättade att de mecklenburgska sjörövarna hade en flotta på totalt mer än 300 piratskepp. Man hade nyligen kapat fem engelska skepp lastade med kläde. Varorna hade man fört till en ö utanför Blekinge. Samma år intogs Visby, som blev vitalianernas bas för verksamheten i Östersjön.
Genom avtalet mellan Margareta och Albrekt 1395, då kungen frigavs och Stockholm pantsattes till Hansan, försvann den formella grundvalen för vitaliebrödernas verksamhet. De fortsatte dock att utgöra ett ständigt oroselement i östersjöområdet, speciellt i Finska viken och Bottenviken. De behärskade tidvis Åbo och Viborg liksom borgarna Faxeholm, Styresholm och Korsholm runt Bottenviken. Vitalianerna hade förmodligen mindre fästen även i inlandet, till exempel Tibrandsholm i Jämtland.
År 1396 sändes 11 stora tyska «fredskoggar» ut mot sjörövarna, beväpnade med hundra soldater varav 30 med stora armborst. Två fredsskepp på totalt 77 man sändes samtidigt ut från Kalmar för att angripa sjörövarskepp. I stället blev de vid Gotland infångade av tyskarnas fredsflotta.
skepp från hansastäderna Danzig, Elbing och Braunsberg av piraterna ”med resta bannér”. Även tyska handelsskepp utanför Visby attackeras av de mecklenburgska piraterna.
Vitaliebrödernas piratverksamhet riktade sig i hög grad mot Hansans handel och de städer, främst Lübeck, som stödde drottning Margareta. Med året 1392 startade en väldig piratverksamhet på Östersjön och i Öresund. Upp till 5.000 sjörövare på minst 100 skepp härjade och mördade till havs. Rådet i Lübeck blev förfärat över piraternas härjningar. Man beslöt därför städerna i hansaförbundet att samla sina handelsskepp i stora konvojer. Bara utanför den estniska kusten härjade 1.500 pirater under 11 hövitsmän. De skonade ingen. Till och med biskop Tord från Strängnäs på väg till ett tyskt rådsmöte tillfångatogs och hölls i halsjärn. I augusti härjade vitaliebröderna i Öresund. I Skanör attackerades handelsmännen i land. 32 borgare från Stralsund berättade att de flytt från stranden och blivit av med sill, tyg och andra varor för 5.350 stralsundska mark.
Vid påsktid år 1393 intog de mecklenburgska sjörövarna handelsstaden Bergen i Norge med hjälp av 18 stora skepp. I åtta dagar härjades staden och både kyrkor och borgare plundrades. En del av husen sattes i brand. På ett stort Hansamöte i juli i Lübeck beslöts att inställa all höstens fiskehandel i Öresund. Rådet i staden Danzig mottog i september ett brev från ögonvittnen på fiskemarknaden i Falsterbo. Hertig Johan från Mecklenburg hade här uppbringat mängder med handelsskepp, minst tio stycken. Allt det rövade godset blev sänt till Wismar. Malmö attackerades också av en sjörövarflotta och staden blev enligt en tysk rapport bränd ner i grunden. Även Köpenhamn attackerades
Tyskarna misstog sig och samtliga kalmarbor mördades genom att levande kastas i havet.
Sedan vitaliebröderna 1398 förlorat Visby och Gotland till Tyska orden tvingades de genom avtal med drottning Margareta att överge sina fästen i norra Östersjön, sist av alla överlämnade de Korsholms slott i Österbotten till kronan. Grupper av vitaliebröder fortsatte kaparverksamheten under flera decennier, även i Nordsjön med Friesland som bas; så sent som 1429 plundrade de Bergen. ”
Som ni förstår gick det vilt till ute i Östersjön på den tiden….
Stralsund skulle våra nyutexaminerade styrmän, Elin Kellersson och Rasmus Eriksson, få träna på att köra Sarpen själva för att få lite praktisk övning i tilläggning och losskastning. Detta klarade båda av med den äran. I Stralsund är färre skutor involverade och hela arrangemanget är annorlunda – en milsvid skillnad mot Hanse Sail Rostock. Följande noterade jag särskilt:
Summa summarum var denna första stralsundsupplevelse väldigt positiv i många avseenden – mindre – närmare – mer familjärt än Rostock. Mer lättillgängligt och framförallt inget liv och kiv på kajen eller vid båtarna. Lite chanties på kajen på eftermiddagen vilket höjde stämningen – annars lugnt och skönt. Har väl med åldern att göra tänkte jag…
Efter söndagens sista seglats kastade vi loss så snart vi fått iland passagerarna och avräknat öl och mat, då vi varskotts om att dåligt väder var i antågande. Vi tuffade i fint kvällsljus norrut och kom så småningom in i den smala kanalen där man såg fåglar vada omkring runt skutan och med lätthet hade kunnat hoppa från båten för att torrskodd ta sig till land. Så grunt vatten har jag aldrig seglat på förut. Men det gick bra – vi kom ikapp den lilla skutan Berta von Lassan från Greifswald men kunde inte köra om pga att kanalen var så smal. Nattpasset var mitt och det började blåsa upp. Det var väldigt mörkt och som utkik midskepps såg jag flera stjärnfall, vilket var häftigt. Sömnen kommer snabbt när man kojar och är trött och nästa gång jag vaknade var vi väl förtöjda utanpå Hoppet i Rostocks hamn. Morgonen var ruggigt kall och det blåste och regnade ihärdigt. Inget kul alls. Vi flyttade båten senare på förmiddagen till den kajplats vi skulle ha och ägnade dagen åt lite städ och fixande inför nästa gäng. Detta var nu måndag och inget var färdiguppbyggt längs kajerna utan det var ett myller av hantverkare av olika slag, karuselluppsättare, toainstallatörer, elektriker – ja kort sagt allt!
På väg från en inköpsrunda med Elin säger hon plötsligt: ”Vilket larm – det här är inget för mig – tacka vet jag Stralsund!” Jag upplyste henne om att detta var ändå innan det börjat – kanske är jag inte så gammal trots allt!
Tisdagen blev en fin dag för det blev äntligen tillfälle att besöka Warnemünde. Vi tog en liten färja dit och strosade kring i de små gränderna samt åt en god lunch nere vid havet. På kvällen var det dags för besättningsbyte och en del av oss tog nattfärjan till Trelleborg. Vi köpte till en fyrbäddshytt på rederiets bekostnad, där vi tryckte in oss alla fem. Elin och jag sov skavfötters i kojen, nåja sova var kanske en överdrift men vila några timmar fick man ju göra i alla fall. Ja, vad gör man inte för att spara pengar åt föreningen. Strax efter frukost var vi iland och mötte efter ett par minuter rostockbesättningen som lämnade över sina bilnycklar till oss så att vi enkelt och smidigt skulle kunna ta oss tillbaka till Simrishamn.
Pengamässigt gav förstås inte Stralsund lika mycket i kassan som Rostock – men alla barn i början – det gjorde inte Rostock heller när vi började för nio år sedan – allt har sin inkörningsperiod.
Avslutningsvis håller jag med Elin – Stralsund är för mig!
Text och foto: Christine F
