Under andra halvan av 1800-talet och en bit in på 1900-talet var de ostskånska byarna längs kusten fartygsmetropoler. Vilka sociala, ekonomiska och geografiska mekanismer bidrog till detta? Och varför tog det slut?
Med undantag för Kivik är byarna längs Skånes ostkust, från Vitemölla i norr till Skillinge i söder, bara knappt tre århundraden gamla. Enligt en källa från 1767 bestod Vitemölla då av 17, Kivik av 48, Vik av 36 och Baskemölla av 22 hushåll. Brantevik och Skillinge nämns inte och på Linnés karta, från hans skånska resa 1749, finns bara Kivik utsatt.
Kustbyarna föddes då obesuttna, på grund av överbefolkning, tvingades flytta från kyrkbyarna Vitaby, Södra Mellby, Rörum, Gladsax, Simris, Östra Nöbbelöv och Östra Hoby ut till kusten och livnära sig som fiskare. Linné hade på sin karta här gjort noteringen ”odugelig sand”. Bönderna, som ansåg marken inte odlingsbar, tillät därför de utflyttade att bygga sina hus ”på ofri grund” längs stranden. Brantevik var yngst i skaran. Så sent som sekel-skiftet 1799/1800 bestod byn av totalt 12 hushåll.
Fisket var fortfarande huvudnäringen, men båtskepparna drygade ut inkomsterna med seglation till orter i Blekinge och södra Småland med spannmålslaster från traktens bönder. I retur tog man ved och sågat trävirke. Mot hamnar utanför Sverige fick man däremot inte styra. Endast den som var borgare i en stapelstad kunde etablera sig som skeppsredare eller befälhavare på fartyg i utrikes fart. Simrishamn var inte stapelstad.
Den 22 december 1846 fick Sverige en Näringsfrihetslag. Samtidigt som skråväsendets monopol i städerna slopades, fick nu kustorternas invånare tillåtelse att föra befäl även i fartyg destinerade till fjärran länder.
När nu en skeppare i någon av kustbyarna önskade bli befälhavare bildade han ett partrederi och inköpte ett bättre begagnat segelfartyg. Delägare var oftast hans bröder, svågrar, grannar och andra bybor, som tecknade kanske 1/36 andel. Eller 1/64 andel. Själv hade han normalt störst andel, tog störst risk men fick också störst utdelning – om seglationen gick bra. Även i Simrishamn fanns partrederier, men de hade oftast en annan karaktär, med färre och större andelar.
Alla fartyg som styrde mot främmande länder skulle medföra ett Fribrev. Ett av Kommerskollegium utfärdat registreringsbevis, med uppgifter om fartygets tonnage, m.m. samt ägarförhållanden.
Under andra halvan av 1800-talet minskade fisket som huvudnäring i kustbyarna till förmån för rederiverksamheten. Vid sekelskiftet 1899/1900 hörde 15 fartyg på totalt 3.201 registerton hemma på Kivik, 5 på Vitemölla på 1.593 ton och 55 på Skillinge på 7.246 ton. Värst var Brantevik med 94 fartyg på totalt 11.726 registerton.
Under första världskriget nästan tiodubblades fraktintäkterna och en del skeppare blev smått förmögna. Dessvärre var det samtidigt, på grund av de stridande nationernas aktiviteter, vanskligt att ta sig över Nordsjön och Östersjön. Flera fartyg sänktes och ett antal sjömän från kustorterna omkom vid minsprängningar och torpederingar.
Efter första världskriget drabbades fraktmarknaden av katastrofalt usla konjunkturer och 40 % av svenska handelsflottan blev under 1920-talets inledning sysslolös. Detta gjorde att lastdragande segelfartyg nästan helt försvann från haven och de flesta ostskånska partrederierna upplöstes. I stället inköptes de första motordrivna trålarna och fisket blev åter huvudnäring. Och orternas sjöfolk tog anställning i de större rederierna i andra landsändar. Men det är en annan historia…
John E Persson
